Jag börjar se ett lugn i mig själv jag länge saknat. Har det med mognad eller sinnestillstånd att göra, ingen aning men som sagt något utav det. Känner mig trygg och stabil på samma gång. Så oberoende utav vad andra tycker och tänker om just mig, gör vad jag vill och jag umgås med dom som får mig att må bra och ligger mig närmst hjärtat. Stunderna då allt går emot en kommer och går och just vid det tillfället kan allt kännas som om de vore nere i botten. Efter ett tag när allt lagt sig ser man tillbaka, suger in och tar lärdom. Vad var det egentligen som hände. Varför reagerade eller sa jag just det där varför gjorde jag inte såhär. Om jag inte gjort det där skulle aldrig det här hända. Stunderna kommer då allt går emot en det kommer ingen någonsin att komma ifrån och vi alla har nog minst tio gånger under livet fått höra,
jag vet hur jobbigt det är men tiden läker alla sår. Så sant så sant även fast det är det absolut sista man vill höra just då.
När jag tänker tillbaka på en svart period i mitt liv blir jag arg, arg på mig själv. Det var som om jag hade en on/off-knapp som plötsligt över en natt drogs ner till off. Jag lät någon annan dra ner den. Det måste ha varit så lätt, du hade nog kunnat blåsa ner den. Självkänslan fanns inte den drog du med dig. Just den natten tömdes hela jag. Minns det som om jag vore helt tom. Tom på ord tom på ork. Nu däremot ser jag det negativa på ett positivt sätt. Det hände det kommer aldrig att hända igen. Dina svarta ögon glömmer jag aldrig. En stor erfarenhet rikare och det är jag tacksam för. Man lär sig utav sina misstag!
Mina fina vänner om ni bara visste hur godhjärtade och varma personer ni är.
Ni är allt. /Så mycket kärlek till er.
