"cry out your heart and your brain and your lungs out moments"

Vad vore livet utan dom där ledsna stunderna då man bara tycker så fruktansvärt synd om sig själv och det känns som om tårarna aldrig tar slut? Det kanske låter konstigt, men för mig är dom stunderna lika viktiga som dom lyckliga. Kan inte förklara det men jag tänker tillbaka på ett par dramatiska "cry out your heart and your brain and your lungs out moments" och känner hur mycket jag har lärt mig om mig själv och mina känslor just de stunderna. Många gånger tänker jag tillbaka, var det verkligen värt det? alla dessa tårar. Man blir äldre och därmed mer i bagaget. Att se sin personliga ja även andras utveckling är lärorikt och spännande!